För att komma in på rätt väg igen så är i alla fall jag en sån som måste köra allt-eller-inget-metoden. Jag kan inte bara trappa ner lite försiktigt. Jag klarar verkligen inte det. Så det är bort med allt med en gång!
Och idag, tredje dagen, känner jag av den där bluesen. Jag är trött, hängig, lite lätt huvudvärk och lättirriterad. (Ja, det kan ju bero på att jag även var uppe med sonen inatt, men jag tror att det bara är en liten del, faktiskt.)
För att lindra det värsta, för att få övergången lite lättare, gör jag följande:
Tänker på varför jag väljer detta.
I mitt fall är det för att jag vill må bra, ha mindre ont i magen, mindre ont i kroppen, bli piggare och få ett jämnare humör.
Försöker sysselsätta mig.
Annars vandrar jag ut i köket, öppnar skafferiet och sedan är det kört!
Äter så fort jag känner en aning hunger.
Även om jag så bara är lite sugen. För om jag väntar finns risken att jag väljer mat utanför planen och framåt kvällen så har jag ätit halva skogaholmslimpan med nutella på.
Äter tillfälligt extra fett.
Det håller mig mättare längre och dämpar sötsuget just nu.
Äter ordentligt med protein.
Det mättar bättre det med.
De här övergångsdagarna är viktiga att komma igenom. Man måste igenom dem för att komma ut på andra sidan. Där gräset faktiskt är grönare ;) Men vägen dit? Det är såå lätt att falla för frestelser! Jag har varit nära flera gånger idag! Jag kämpar. Hårt. Istället för den där mumsiga mammabulldegs-lussebullen, som låg i skåpet och ropade (verkligen ropade) på mig, tog jag några ostrullar till kaffet. Och efteråt kändes det så mycket bättre än hur det känts om jag ätit den där lussebullen! För jag hade inte stannat där. Jag hade känt att "det ändå är kört" och ätit en nutellamacka med.
Tredje avvänjningsdagen alltså. Imorgon borde det nog vara över! *peppar mig själv*
Mycket klokt tror jag..jag kan inte heller bara "trappa" ner..
SvaraRadera