Nu har jag även börjat springa lite! Utomhus. Ensam. Utan barn. Jo. Tänka sig vilken vardagslyx :)
Förra sommaren promenerade jag en del. Riktigt intensiva powerwalks som inkluderade två jobbiga uppförsbackar. 20 minuter om dagen. Varje dag i en månad. När jag kom in så var jag dödstrött och genomsvettig (nåja, det var ju i juli, så det bidrog ju lite det med), men glad och stolt över mig själv. För att jag klarade det såklart. Men inte minst för att jag faktiskt kom iväg och gick överhuvudtaget! Och jag tror att det är där skon oftast klämmer: att man verkligen ska komma ut. För det är ju skönt att bara strunta i det, att sitta kvar i soffan och se på det där tramsiga programmet (som man egentligen inte är intresserad av, men man stänger ändå inte av). Men när man väl varit ute och kommer in så känns det ju faktiskt ännu skönare och man blir gladare och piggare! Varje gång!
Nåväl.
Det var förra sommaren. När jag fortfarande var tung och hade ont i ryggen och i knäna och i fötterna.
Nu i vår, med lite mindre kropp att bära på, är det som att benen vill mer! Så jag lät dem prova. Jag småsprang (med betoning på små-) och gick i intervaller mellan lyktstolparna här i krokarna. Inget avancerat. Men jag var sååå trött och svettig.
Sedan orkade jag springa ytterligare en lyktstolpsträcka! Och sedan en till! Sedan orkade jag springa hela rundan (1,7km)! Jättelycklig! Sedan lade jag till ytterligare en liten bit för att nå mitt ut-ur-det-blå-mål på 3km!
Häromdagen sprang jag drygt 4km utan stopp! (Svettig och trött men lycklig och superstolt!)
Jag har aldrig någonsin faktiskt sprungit förut, förrän nu.
Tänk vad kroppen kan förändras!
På så kort tid!
Nästa mål är att springa ytterligare en km och komma upp i en halvmil! *smakar på ordet halvmil* Vad kul det vore att få känna att jag, mina ben, min kropp, klarar en sån distans!
Tänk att jag, trötta sega onda jag, nu orkar springa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar